Icke-jag

Synen på jaget inom buddhism, religiös mystik, västerländsk filosofi, psykologi och modern neurovetenskap.

Icke-jag
Jaget som form och tomhet

Upptäckten av jaget
Ända sedan vi människor blev medvetna om oss själva som individer, separata från flocken vi tillhör, har vi ställt oss frågor som ”Vem är jag?”, eller ”Vad är jag?”. Det är först för ungefär 3000 år sedan som den typen av självreflektion blivit en tydlig del av den mänskliga kulturen. Troligen har dock enskilda individer ställt sig liknande frågor längre tillbaka i mänsklighetens historia, kanske för 10 000 år sedan då grupper av jägare-samlare spreds över den euroasiatiska kontinenten, eller kanske rent av för 100 000 år sedan eller mer när homo sapiens spridning fortfarande var begränsad till Afrika.
Men för omkring 3000 år sedan vet vi säkert att människor ställde sig frågor om det egna jagets natur.

”Känn dig själv” (Gnothi seauton) stod det skrivet vid ingången till Apollons tempel där Pythia, oraklet i Delphi, hade sin boning från 700-talet före vår tideräkning. Det kan uppfattas som en uppmaning att rikta vår uppmärksamhet inåt och utforska det egna jaget som en väg till visdom och insikt.

”Det är du” (Tat twam asi), kan kanske ses som ett slags svar på frågan ”Vem är jag”. Uttrycket kommer från den indiska Chandogya-upanishaden från 600-talet före vår tideräkning och anses syfta på att jaget i själva verket är en del av något större, världssjälen eller det absoluta.

Vid den här tidpunkten i människans historia, som av den tyske psykiatrikern och religionsfilosofen Karl Jaspers kallats Axialtiden, uppstod de flesta av de stora religioner som fram till idag dominerat människors verklighetsuppfattning. En av de centrala frågorna för alla religioner är just jagets natur.

Tron att vi har en själ eller ande, något immateriell som kan lämna kroppen och som kanske kan leva vidare efter att våra kroppar är döda och förmultnade, är mycket gammal. Shamaner som under vissa omständigheter upplever att deras själar gör resor i andevärldar, har funnits i åtminstone 20 000 till 30 000 år. 

Shamanens världsbild är animistisk. Det innebär att man upplever världen som besjälad, att det bor andar inte bara i varje människa eller djur, utan också i naturföremål som träd och stenar.
Även om det fanns förställningar om en själ bland de tidiga shamanerna, var det knappast något som liknar vår tids själsbegrepp. Den entitet som antogs lämna kroppen och göra anderesor var snarare en slags delpersonlighet, det som ibland kallas frisjälen, eller inom fornnordisk shamanism, hugen.

Med de stora världsreligionerna kom föreställningar om en själ som är det sanna jagets hemvist. Inom den första kristna församlingen var åtskillnaden mellan kropp och själ inte så tydlig, utan det var först när kristendomen formats av antikens tänkande, präglat bland annat av Platons och Aristoteles filosofi, som ett själsbegrepp skapades som vi känner oss bekanta med.

När romaren Paulus beklagar sig för oss och skriver: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”, känner vi lätt igen oss. I yttrandet finns både antagandet att vi har ett jag som kan besluta och ansvara för våra handlingar, och insikten om att vi trots det ofta utför handlingar som jaget inte kan stå för och godkänna.

I Indien var nyckelbegreppet vid den här tiden atman. När atman nämns i de tidiga Vedaskrifterna syftar det på jaget, med bibetydelsen andningen, eller andan. I Upanishaderna utvecklas begreppet och blir centralt. Atman står för det individuella jaget, kärnan av personligheten, som samtidigt i verkligheten utgör en del av helheten, världsalltet, som är Brahman. Den andliga vägen, upplysningen, innebär att nå insikten att atman i själva verket är Brahman. 


Med tiden utvecklades olika varianter på det temat med traditioner som var dualistiska och sådana som var icke-dualistiska. De som är dualistiska menar att det finns en absolut skillnad mellan atman/Brahman och den illusoriska värld som vi lever i. De som är icke-dualistiska menar att den åtskillnaden inte finns utan att atman/Brahman är identisk med den upplevda världen.

Buddha, som levde omkring 500 år före vår tideräkning var bekant med de föreställningar om atman som var dominerande vid den tidpunkten. En av de mest fundamentala insikter som utgör Buddhas upplysning var att atman, som detta begrepp förstods av hans samtid, inte existerar.
Anatman (eller anatta på pali) - icke-jag - blev en av hörnpelarna i hans lära. Men vad var det för föreställning om ett jag som Buddha förkastade? Och i vilken mån överensstämmer detta jag med den jaguppfattning som utvecklades inom kristen och europeisk kultur under medeltiden och fram till modern tid?

Det är en fråga som är intressant, inte minst mot bakgrund av det stora intresse som buddhismen de senaste decennierna rönt i länder som haft en kristen tradition. Det är också intressant mot bakgrund av att modern psykologisk och neurovetenskaplig vetenskap kastat ett nytt ljus över frågor som berör jagets och den individuella identitetens natur.

Det finns också intressanta beröringspunkter mellan buddhismens lära om icke-jag och olika strömningar i europeisk kulturtradition. Till exempel formulerade den skotska filosofen David Hume på 1700-talet en kritik av det som skulle kunna betecknas som det sunda förnuftets jaguppfattning, som på många sätt påminner om Buddhas analys. Emmanuel Swedenborg beskrev vid ungefär samma tid hur det individuella jaget, som han kallade proprium, i själva verket var en illusion. Varken Hume eller Swedenborg hade så vitt man vet någon kännedom om indisk filosofi och religion, utan kom fram till sina ståndpunkter utifrån helt andra premisser.

Många europeiska och amerikanska tänkare kom till liknande slutsatser under 1800-talet och 1900-talet, men hade då tillgång till österländskt tänkande i och med att både hinduism och buddhism började bli allmänt kända i Västerlandet. Likafullt finns det ett antal filosofer och psykologer som på helt andra grunder än buddhismens kommit till liknande slutsatser som Buddha gjorde.


Icke-jag
Jaget som form och tomhet

Läs hela texten här

Icke Jag - Jaget som form och tomhet.pdf

Om hemsidan

Jag heter Kenneth Nolkrantz och är pensionerad läkare. Sedan 1982 är jag medlem i Triratna Buddhist Order där jag är känd under mitt ordinationsnamn, Dhirananda. Här har jag velat presentera mina tankar kring icke-jag, anatta, något som är helt centralt inom buddhismen. Jag vill visa hur tanken på jaget som en illusion inte är unikt för buddhismen, utan tvärtom återkommer i många skilda tanketraditioner och på senare tid även får stöd av den senaste hjärnforskningen. 

Kontaktuppgifter

För frågor och synpunkter på innehållet skriv till kenneth.nolkrantz@gmail.com